veronicasmedh

Jag vet inte vad jag ska skriva... Nu var de ett tag sedan jag skrev i bloggen men jag har inte känt någon lust eller ork att skriva. Det hela började med att jag skulle skriva blogg för att mamma och pappa skulle veta vad jag var och vad jag gjorde. Bengan har också en stor del i att jag började skriva en blogg han ville veta vad jag gjorde där han kunde se vad jag också höll hus. Så jag vet inte om jag ska fortsätta skriva blogg… uppskattas de eller är de bara en tidsfördrivare att läsa? 

Det som nu har hänt är bland de värsta jag någonsin har varit med om. Bengan var mer än en bara tränare för mig. Jag kommer sakna att prata, kunna ringa när man bara ville prata, bengan fanns alltid där och lyssnade gav feedback. Jag har känt bengan väldigt länge och de här är ett otroligt tungt område för mig som kommer ta ett tag att bearbeta. Det hela kom som en chock. Jag är helt tom. Svårt att förstå hur detta kunde hända. Vart tog han vägen?
Bengan kommer alltid att finnas med mig och jag kommer aldrig glömma han. Jag ska komma ihåg han med glädje, minnas alla fina stunder han har gett mig.

Vila i frid min kära tränare och vän. Du är en stor del i hur långt jag har kommit idag och du har stöttat mig i både med och motgång. Jag kommer för alltid att sakna dig.