veronicasmedh

Jag är precis som vanligt, skämtar är glad men inom mig finns en djup sorg. De kommer och går. Ska jag någonsin förstå vad som har hänt de senaste månaderna? Jag vill inte förstå, jag hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka. Det är omöjligt, jag kommer på mig ibland när jag tänker "kanske jag ska slå en signal till bengan"  vi pratade ofta och länge i telefon. Hade alltid någonting att säga. Saknar de samtalen. Varför är han borta....

Vi var ute och reste allt var som vanligt, jag skrev hur kul vi hade de! För vi hade de verkligen kul. Han och jag kom så bra överens. Han ringde på söndagen dagen innan de här helvetet bröt ut och sa:
- Jag måste bara säga de veronica att jag hade så otroligt roligt på vår resa. Du är en så rolig person och vi går så bra överens. De här måste vi göra fler gånger. Jag läste din berättelse som du skrev i bloggen om oss jag skrattade så jag grinade.

När han sa de här orden blev jag så glad och när jag hörde att han näst intill grinade när han sa de orden visste jag att de var ifrån hjärtat. Nu när jag tänker tillbaka och vet att de var de sista orden jag fick höra blir jag alldeles förstummad. De ända som jag får fram är ett VARFÖR?



Här är bengan när han var liten. Skidglädjen var en stor del av hans liv!



Foto knäppt av bengan. Han använde ofta den här bilden. Det är jag som åker.



Pappa och Bengan var bästa kompisar.



Min EC debut i Duved. Bengan var där och stöttade och knäppte kort.
Han fanns alltid där under hela min skidåkarkarriär har han stått alldeles bredvid och hjälpt mig i med och motgång och gjort mig till en bra skidåkare och en bra människa. Han är en stor del till att jag har kommit så långt som jag har gjort.
Han kommer alltid att finnas med mig.
Jag saknar han!